Glukokortikoider dämpar inflammationen snabbt
Glukokortikoider används ofta vid behandling av reumatiska sjukdomar. De dämpar inflammationen snabbt, men kan också ge tråkiga biverkningar.
Binjurarna börjar jobba tidigt på morgonen. De är två till antalet, en ovanför vardera njuren. Den till höger påminner till sin form om en pyramid, den till vänster om en månskära.
Binjurarna producerar kortisol. Det är ett kroppseget hormon, som påverkar kroppen på samma sätt som glukokortikoider, som allmänt används för att behandla reumatiska sjukdomar.
För att var exakt, produceras det kortison som kroppen producerar i binjurens bark, cortex. Genom cortex löper ett stort antal blodkärl som hjälper kortisolet att nå blodomloppet. Och via blodomloppet transporteras det ut till hela kroppen.
(Artikeln fortsätter efter bilden.)
Glukokortikoid är ett allmänbegrepp som omfattar både kortisol och syntetiska glukokortikoider som används som läkemedel, till exempel prednisolon.
Glukokortikoider dämpar inflammationer effektivt. I vardagligt tal kallar man glukokortikoider kortison.
”Vid behandling av inflammatoriska reumatiska sjukdomar är kortison fortfarande ett alldeles ypperligt och nödvändigt verktyg. Vid behandling av inflammationer är det ett mycket förutsägbart läkemedel som fungerar så gott som alltid”, berättar professor, reumatolog Markku Kauppi.
Vid en del reumatiska sjukdomar kan kortison till och med rädda livet eller förhindra en funktionsnedsättning. Det kan till exempel ske vid systemiska bindvävssjukdomar eller vid vaskulitsjukdomar.
Vid jättecellsarterit och polymyalgia rheumatica eliminerar kortisonbehandlingen symtomen så effektivt att man kan fastställa diagnosen utifrån det. Vid ett giktanfall har en kortisoninjektion en ojämförlig effekt på den inflammatoriska smärtan.
**
Einari Niskanen forskar i hur glukokortikoider fungerar i kroppen. Niskanen är docent och arbetar vid Östra Finlands universitet där han leder en grupp som forskar i glukokortikoiders verkningsmekanismer.
Niskanen är rätt personen att berätta vad glukokortikoider egentligen sysslar med. Först måste vi dock gå in på riktigt små beståndsdelar: celler och gener.
”Gener är informationsenheter som förekommer i alla våra celler och som talar om för cellen hur den ska agera.”
Inne i cellerna finns proteiner som kallas transkriptionsfaktorer. De bestämmer om en specifik gen är aktiv.
Om man rätar ut kurvorna riktigt ordentligt, fungerar de ungefär som strömbrytare: genen på, genen av. Så flyttar vi den inre bilden från en enskild strömbrytare på väggen där hemma till en mycket större skala, för i varje cell finns det tiotusentals gener, precis som i en enorm kontrollpanel.
I ett invecklat maskineri finns det i verkligheten oändligt många delar: hjälparproteiner, flera olika transkriptionsfaktorer och så vidare. Alla behövs.
För att glukokortikoiden ska kunna påverka geners funktion, bör den inuti genen hitta exakt rätt plats, kallad glukokortikoidreceptor, att binda till.
”Maskineriet består alltid av samma delar, som hammare och spik. Det beror på miljön vad som produceras i den. Ibland blir det ett skjul, ibland en hundkoja.”
Kortisol är ett steroidhormon. Det betyder att det bildas i kroppens endokrina körtlar och är till sin ytstruktur sådan att den kan tränga igenom cellmembranet rakt in i cellen.
Inne i cellen ser den sig omkring och letar efter en lämplig brytare. I en del celler finns de, i andra inte. Det beror på vilken vävnad kortisolet har hamnat i.
**
Det sätt på vilket glukokortikoiderna administreras, påverkar hur omfattande deras effekt är. I tablettform färdas de med blodomloppet överallt runt kroppen. Lokalt administrerade injektioner, salvor eller glukokortikoid i inhalerad form riktar mer in sig direkt på målcellerna.
Glukokortikoidernas viktigaste uppgift är att hämma inflammationer. Det gör de genom att dämpa aktiviteten hos de celler som orsakar inflammation.
”Mekanismen ser inte ut att vara helt rätlinjig. Det pågår fortfarande forskning om hur den fungerar.”
När glukokortikoiderna gör sitt jobb på det inflammerade området, minskar de inflammatoriska signalerna i styrka. De transkriptionsfaktorer inne i kroppen som upprätthåller inflammationen dämpas och mängden enzymer som förmedlar information om inflammationen minskar. Informationen förmedlas även till närliggande celler med hjälp av cytokiner.
Det är som om maskineriet berättade för sig själv och sina grannar att de kan slappna av, inflammationen behövs inte längre.
(Artikeln fortsätter efter bilden.)
Glukokortikoiderna gav sina uppfinnare Nobelpriset i medicin år 1950. Glukokortikoiderna hade introducerats på marknaden för behandling av ledgångsreumatism året innan, åtföljda av stora förhoppningar. Förhoppningen var att de skulle bota reumatism.
Mirakelmedlet visade sig snart även ha dåliga sidor. De föreskrivna doserna var höga och skadliga biverkningar allmänt förekommande. Kortisonets rykte som mirakelmedel fick sig ett hårt slag. I dag är man mycket bättre på att undvika nackdelarna.
Ändå är kortisonets syndalista lång ännu i dag. Läkemedlet kan bland annat orsaka viktökning, försvaga skelettet och öka risken för diabetes. Det kan även påverka psyket och orsaka sömnlöshet.
Använder man kortison under lång tid, kan kroppens egen kortisonproduktion lamslås, det vill säga helt upphöra. Det är inte farligt så länge glukokortikoidbehandlingen fortsätter, men det är viktigt att beakta detta till exempel vid operationer.
**
Verkningstiden för det kortisol som kroppen producerar själv är i allmänhet bara ett par timmar. Utsöndringen är som högst på morgonen och avtar under dagen.
Kortisol kallas även stresshormon. Produktionen ökar när människan är stressad.
”Kroppen gör ingen skillnad mellan fysiskt eller psykiskt stresstillstånd, verkningsmekanismen är densamma”, säger Niskanen.
De glukokortikoider som används som läkemedel skiljer sig från kroppens eget kortisol både till effekt och varaktighet. Deras effekt varar vanligen längre. Effekten hos prednisolon, som vanligen används vid behandling av reumatiska sjukdomar, varar i kroppen från ett halvt till ett och ett halvt dygn, glukokortikoider med längre verkan till och med tre dygn.
**
Glukokortikoid i låga doser används i reko- det vill säga kombinationsbehandling vid ledgångsreumatism, men bara vid behov.
”Numera försöker vi klara av behandlingen av ledgångsreumatism utan kortison i tablettform. Det kan hända att användningen av kortison via munnen i framtiden minskar ytterligare”, säger professor Markku Kauppi.
Om man sätter in tablettbehandling, ska den användas under så kort tid som möjligt och i så låga doser som möjligt. Ledinflammationer behandlas hellre med lokalt administrerade kortisoninjektioner.
Förändringen beror på att vi i dag har fler läkemedelsalternativ än tidigare.
Kortison som tas via munnen kommer inte att försvinna helt. Det kommer fortfarande att vara nödvändigt vid behandling av allvarliga former av ledgångsreumatism samt vid exempelvis polymyalgi, vaskulitsjukdomar och SLE.
(Artikeln fortsätter efter bilden.)
Glukokortikoider har många fördelar – och nackdelar.
Einari Niskanen och hans forskningsgrupp försöker ta reda på mer om hur glukokortikoider verkar. Många andra forskare runtom i världen håller på med samma sak.
”Det är helt möjligt att det finns fler verkningsmekanismer än de vi redan känner till.”
De tråkiga biverkningarna beror på att gener aktiveras. De mekanismerna känner vi till väl. De platser inne i cellen som påverkas av glukokortikoider får gener med oönskade effekter att aktiveras.
De goda effekterna som hämmar inflammationen fungerar tvärtom, de dämpar gener. Det är som om glukokortikoiderna ber de gener som upprätthåller inflammationen att tystna. Det är fortfarande oklart hur denna mekanism fungerar.
”Vi försöker reda ur hur de mekanismer som aktiverar eller hämmar gener skiljer sig från varandra”, säger Niskanen.
Om verkningsmekanismernas hemligheter avslöjas, kan vi i framtiden få säkrare läkemedel än i dag. Två vägar skulle kunna leda till denna utveckling. Vi kan dämpa inflammationer allt mer effektivt om vi, bättre än tidigare, kan lära oss att tysta de gener som orsakar dem. Vi försöker även få aktiviteten att minska hos de gener som orsakar skada.
”Det har visat sig vara förvånansvärt utmanande att lösa denna helhet. Det verkar som om det finns flera mekanismer och att de kan nätverka med varandra. Det finns mycket att utforska och funderar på.”
Text: Pia Laine
Bilder: Esa-Pekka Niemi
