Antisyntetassyndrom

De mest kända inflammatoriska muskelsjukdomarna, även kända under benämningen myositer, är polymyosit, dermatomyosit och inklusionskroppsmyosit. De klassas som sällsynta reumatiska sjukdomar. Till följd av utvecklingen av diagnostiska metoder har man kunnat identifiera flera undertyper av myositer, som alla har sina speciella egenskaper. En av undertyperna är antisyntetassyndrom, som kännetecknas av muskel-, lung- och ledinflammation. Hos personer med syndromet påträffas s.k. antisyntetasantikroppar.

Förekomst

Förekomsten av antisyntetassyndrom är mellan 1/25 000 och 1/33 000, men den verkliga förekomsten är sannolikt något högre. I förhållande till Finlands befolkningsmängd torde det i landet finnas cirka 200 personer med antisyntetassyndrom. Medelåldern vid sjukdomsdebut är 50 år, men debutåldern varierar kraftigt. Sjukdomen är två gånger så vanlig hos kvinnor som hos män.

Antisyntetassyndromets andel av alla inflammatoriska muskelsjukdomar av okänd orsak varierar mellan 20 och 40 procent.

Antikroppar och deras uppkomst

Antisyntetassyndromet har varit känt sedan 1980-talet då man hos personer insjuknade i inflammatorisk muskelsjukdom samtidigt med lunginflammation påträffade antikroppar riktade mot specifika enzymer i kroppen, det vill säga budbärar-RNA-syntetaser. De började kallas antisyntetasantikroppar.

De vanligaste av dessa är Jo-1-antikroppar, men samma muskel- och lungsymtom har även beskrivits i samband med många andra antisyntetasantikroppar, till exempel i samband med PL-7-, PL-12-, OJ- och EJ-antikroppar. Dessa antikroppar kan dyka upp efter vissa virusinfektioner, men deras roll i att orsaka symtom har hittills förblivit oklar.

Symtom

Hos de flesta personer insjuknade i antisyntetassyndrom påträffas muskelinflammation, som visar sig som muskelsvaghet och ofta även som ömhet, värk och stelhet i muskler. Muskelsymtomen är likadana som vid polymyosit och dermatomyosit.

De stora muskelgrupperna i axlar, överarmar, lår, bäcken och rygg drabbas, och då blir det svårt att bland annat ta sig upp ur en stol eller att gå uppför trappor. Sjukdomen kan ibland uppkomma plötsligt och vid en allvarlig sjukdomsform kan patienten ha sväljningssvårigheter. Till följd av inflammation kan musklerna förtvina, och då blir muskelsvagheten bestående.  

Lunginflammation, interstitiell pneumoni, förekommer hos mer än 60 procent av dem som insjuknat i antisyntetassyndrom, och hos många är det det dominerande sjukdomstecknet. Det första symtomet är vanligen andnöd vid ansträngning, antingen plötslig eller gradvis förvärrad. En långvarig torrhosta kan även leda till misstanke om sjukdom. När sjukdomen framskrider, kan andnöd även förekomma vid vila. Obehandlat kan tillståndet leda till ärrbildning i lungorna och ökad andningssvikt. Långvarig lunginflammation kan försvåras av förhöjt pulmonellt arteriellt tryck, som även är en belastning för hjärtat.

Hos ungefär hälften av de drabbade förekommer ledvärk och -inflammation. Typiska symtom är en symmetrisk inflammation i händernas och fotbladens små leder, och då påminner sjukdomen i hög grad om ledgångsreumatism. Ibland kan man i röntgenbilder se korrosion i leder precis som vid ledgångsreumatism, men vanligen bevaras ledstrukturen.  

Feber förekommer hos cirka 20 procent av de insjuknade, vanligen i början av sjukdomen eller möjligtvis i samband med att den förvärras. Andra allmänna symtom såsom aptitlöshet och viktnedgång kan förekomma. Raynauds fenomen påträffas hos cirka 40 procent, medan sår på fingertoppar och tår likt de vid systemis skleros sällan påträffas. Cirka 30 procent har förtjockningar och sprickor på handflatorna, händernas sidor och fingrar, så kallade mekanikerhänder.

Ibland påträffas symtom såsom lilafärgade eksem runt ögonen och mörkröda och något upphöjda eksemfläckar på händer och rygg, vilka är typiska vid dermatomyosit.

Diagnostik

Diagnosen antisyntetassyndrom bygger på att kombinera symtom och fynd till en helhet och på att bestämma specifika antisyntetasantikroppar, vilket numera är möjligt i många större immunologiska laboratorier.

För att påvisa muskelinflammation och bedöma dess svårighetsgrad används halten av kreatinkinas i serum (CK), undersökning av muskler, det vill säga EMG, magnetundersökning av muskler och muskelbiopsi. Datortomografi, lungfunktionstester och vid behov lungbiopsi används för att diagnostisera lunginflammation.  

Behandling

Sjukdomen behandlas i första hand med kortisonpreparat. Behandlingen inleds vanligen med stora doser som gradvis trappas ner till lägsta möjliga effektiva dos. Behovet av kortisonbehandling är oftast långvarigt och varar i flera år. Från första början bör man se till att förebygga osteoporos.

För att minska biverkningar av kortison och förbättra behandlingens effekt behövs ofta flera andra immunsuppressiva läkemedel. De vanligaste av dem är metotrexat och azatioprin. Personer som vid diagnosstadiet har svår muskelsvaghet eller symtomatisk lungsjukdom får dessa läkemedel redan från början av behandlingen. Vid svår lungsjukdom är behandlingen vanligen en kombination av kortison och cyklofosfamid.

Om traditionell behandling inte ger tillräckligt gott terapisvar, kan man försöka få sjukdomen under kontroll med det biologiska läkemedlet rituximab, som avlägsnar lymfceller som anses viktiga för sjukdomens uppkomst.

Som vid alla muskelinflammationer, bör man i en tidig fas börja med fysioterapi och rehabilitering för att förbättra muskelstyrkan och förhindra att muskelmassan krymper. 

Om muskelinflammationen är den dominerande manifestationen, är kortisonpreparat och andra immunsuppressiva läkemedel oftast effektiva. Även lunginflammationen kan lindras, men trots behandling kan sjukdomen ibland medföra ärrbildning i lungorna och andningssvikt. Lungsjukdomens karaktär och svårighetsgrad är därför de viktigaste avgörande faktorerna för den långsiktiga prognosen.

Tidig diagnostisering och att tack vare den uppnå bättre behandlingsresultat än tidigare är i dag helt möjligt.

Författare: Tom Pettersson, MKD, professor, specialistläkare i internmedicin och reumatologi, Helsingfors universitetscentralsjukhus.

Diagnosbeskrivningen är ursprungligen utgiven i Reumaförbundets tidning Harvinaisia 1/2017 (på finska).

Granskad: 1/2022 Professor Tom Pettersson, Helsingfors universitet.

Reumaförbundets sällsynta-verksamhet 2023